ArkitekturNet - Forsiden


DETTA ÄR EN BETRAKTELSE ÖVER BRON


af Maria Alfredsson Engberg, august 00

Leonardo da Vinci manade en gång betraktaren att noga uppmärksamma, att en liten spricka i muren kunde vara av största betydelse. Från en speciell vinkel betraktad kunde den öppna upp världen, och bli till världar.
Ett ansiktsöga lyste genom den sprickan. Ljus: Mörker: De var av samma sort. De gav form.
Och materian bar skiftningarna troget, lika troget som i dag. Som en hund vars skalle gång på gång sparkas. Vatten rann genom vissa landskap och landskapet var en sprucken sak, liksom staden på båda sidor nu en gång är det: En labyrint, en jättes hjärna, en utsatt att andas i världsrymden, att oavbrutet frakta eller falna.

Där sprickan finns där finns bron. Alltid har den funnits där, pekande ut, bortåt, över till det andra. Men nu finns den VERKLIGEN här. Skalan är odiskutabel. En virtuos uppvisning av att skillnaden mellan det i luften skrivna och det i luften byggda fortfarande existerar. Att skillnaden är våldsam.

Stilla står den nu invigd av massorna, av massornas uppåtvända gapande munnar, ödesstilla. Mycket har den svalt. De estetiska värderingarna faller lätt.
"Vår nya bro" är ofattbar, ointaglig, naturligtvis kompakt murlik från vissa platser. 
Samtidigt är den en enda fog fogad av fogar i fogar, den är en rörelsefog på alla plan.
Den som inte vill röra sig är död. 
När bron nu är ett faktum, är den älskad djupt och sedan länge. Betongen som fossil.
Monument över urkrafterna.

Och krafterna, som tog så lång tid att ordna, verkar nu vila i sig själva. De samverkar som de ska. Det som under projekterings- och byggtid var en myriad, kolossal och spretande, var i själva verket en maskin av ordning.
Samtidigt var detta skede ett slags kartotek över de verb-rum människan kan delta i och förfoga över. Nu står den förunderligt tömd på mångfaldig aktivitet, färdig, de facto. 

Men så är det ofta med konstruktioner. De begraver sig själva, insidan försvinner ur sikte. 

Trots det; I ett enormt stelnat hav av betong ligger fjädrar, ögonfransar, ristade ord. De armerar åt fel håll. De är begravda. Men frågan ställs rakt in i det kompakta mörkret: 
Av vad, i vad, hur då, hämtade de kraft, de ansvariga för att form gavs till denna bro? Vilka vägar kunde kraften ta sig igenom världsbilder och kroppar? Närde de sig av något? Sov de i sängar? Växte bron ut ur deras trasiga pupiller gröna? Var de människor? Var är de? I en annan värld? I en annan tid?

Det är tyst, mycket tyst.
Men ansiktsögat är kvar i sprickan i muren. Det blinkar. 

Bron ändrar skepnad. Hammershøiskt inåtvänt silande gråljus, fast tvärtom.
Vinden fläker upp det och bron fladdrar från mitt fosterland. År 2000. Det blåser alltid. 

Fraktandet kan nu bara fortsätta, som om inget hänt, fraktandet av levande och dött kött. Den resande får finna sig i att vara betraktad av det okända ögat. Så är det bara. Väl ute på bron är det förbjudet att vända om. Det vore för sent. Du måste betala, för det kostar något detta. Annars vore det intet. Ty, det går mycket snabbt, när konstruktionen förvandlas till form.
Men varifrån kom formen? 

Tillägg till betraktelsen

Långt senare, liksom återkommande från ett annat håll: Verkligt sen glädje. En våg med glittrande. Himmel rund: Vi har fått en ny båge att glida längs, längs sprickans kant. Vi har fått ett nytt språk, och marker som rullar ut över. Den här dagen är bron en elefant med några för många ben.
Den har tappat ögonen i vattnet. 
Men den håller.

 

Fotos af Susanne Pouline Svendsen
   



LEDER
UDSTILLING
UDDANNELSE
KVALITET
MILJØ
LANDSKAB
FORSKNING
ANMELDELSER
LINKS
NYHEDSBREV
KOLOFON

OPDATERET D.07-08-2000



Kommentarer og debatindlæg kan sendes til redaktionen@ArkitekturNet.dk
Gengivelse tilladt ved kreditering.

OPDATERET D.07-08-2000